Skrållan

Sista bilden av Skrållan den 6 april 2009

Skrållan
9 augusti 1999 – 7 april 2009
Sofia, Bulgarien – Kairo, Egypten

Skrållan hade den tjockaste, blankaste och lenaste pälsen i världen. Man kunde gräva in fingrarna i den och borra in näsan. Hon luktade alltid så gott. Det vita i Skrållans päls var alltid vitaste vitt. Det röda blänkte som koppar.

Skrållans mage var en mjuk liten kula, lagom stor för min hand. Men hon var oftast rufsig på magen eftersom jag gosade henne så mycket där.

När jag hällde upp nytt torrfoder sprang Skrållan alltid bort en bit för att se om de andra skulle komma och äta också. Om de kom gick hon till maten tillsammans med dem. Annars kom hon själv och åt.

Skrållan brukade krypa in under täcket hos mig och lägga sig tryckt mot min mage.

När Skrållan kom och ville gosa lade hon sig direkt utan att trampa fram och tillbaka, alltid nära och vände oftast genast upp magen.

Man kunde flytta på Skrållan om hon låg lite obekvämt när man skulle gosa. Det störde henne inte.

Skrållan kom alltid och hämtade mig och sa till med uppfordrande blick att hon ville gå och äta. Torrfoder, alltid torrfoder som redan låg framme. Om jag inte kom med en gång satte hon sig och stirrade på mig tills jag gav upp. Hon vann alltid. Sedan skulle jag sitta bredvid henne och klappa henne eller hålla henne om magen och pussa henne medan hon åt. En daglig rutin, många gånger varje dag.

När Skrållan tuggade rynkades hennes lilla rosa nos.

Ibland kom hon och hämtade mig för att hon ville gosa i soffan. Då styrde hon stegen mot soffan i stället för maten och hoppade resolut upp och talade om att det var dags att gosa.

På eftermiddagarna när det var dags för burkmat fick jag alltid gå och hämta Skrållan. Då skulle jag alltid bära henne till maten. Kind mot kind och pussandes gick vi till köket och på vägen tittade vi i spegeln.

Skrållan tyckte om att ligga på mina axlar när jag lagade mat. När hon var yngre klarade hon av att hoppa upp med ett enda skutt utan att sätta klorna i mig. Det senaste året var jag tvungen att sätta mig på huk för att hon skulle hoppa upp. Sedan låg hon där och tittade intresserat på allt jag gjorde. Även på grönsakerna.

När jag jobbade låg Skrållan ofta i mitt knä och sov. I Istanbul hade jag en extra stol bredvid skrivbordet som hon låg på, och så skulle jag gosa henne på magen när jag surfade. Hon ville nästan alltid vara i samma rum som jag.

Ibland när jag duschade följde hon med och satt på badkarskanten utanför duschdraperiet och väntade tills jag var klar.

Om jag stängde badrumsdörren utan att Skrållan var med satt hon oftast där utanför och jamade tills jag öppnade. Sedan ville hon ibland ut direkt, förstås.

Skrållan hade silkeslena öron som var alldeles varma och sköna.

Skrållan trippade fram när hon gick, tutt-tutt-tutt-tutt, trippade hon glatt fram.

Jag fick dra fram henne ur mammans mage när hon föddes, för mamman orkade inte riktigt. Hon var yngst av de tre flickorna. De föddes i min säng.

Skrållan var väldigt svag som nyfödd, så jag fick alltid lägga henne vid mammans bröst för att hon skulle få mat.

Första gången Skrållan fick smaka riktig mat blev hon så till sig att hon darrade i hela kroppen.

När hon bara var ett par veckor gammal gömde mamman henne under vår säng. Det var en säng med sockel mot golvet, så det gick inte att kika in under sängen om man inte lyfte hela madrassen. Jag letade överallt, till och med i kylen och ugnen och ute i hela trädgården. Klas var i Sverige och jag ringde honom flera gånger. Han sa att jag skulle titta under sängen, men jag fattade inte hur hon skulle ha kunnat komma dit. Men där låg hon. Det var tur att jag hittade henne.

Ibland försökte Skrållan väcka mig. En gång när hon hade puttat på mig, slickat mig på kinden, näsan och munnen, hade gått över hela mig och nosat i mitt öra, tog hon väckarklockan och försökte ge till mig. En annan gång slutade det med att hon försökte ge mig glasögonen. Då kan man ju inte göra annat än vakna.

Skrållan älskade när jag pussade henne på huvudet. Hon brukade sätta fram huvudet så att jag skulle pussa henne i pannan och mellan öronen.

Jag fick pyssla med hennes tassar hur mycket jag än ville. Gräva ner fingret mellan hennes trampdynor. Där var hon alltid så varm och mjuk.

Jag fick alltid pussa henne nästan hur mycket jag än ville.

Jag fick alltid pyssla med henne och pussa henne hur mycket som helst.

Skrållan var aldrig sjuk, inte förrän hennes sista dagar.

Skrållan brukade ofta sitta och titta på mig och kurra med halvslutna ögon, inte så att det hördes, för det kunde hon inte, men det kändes när man klappade henne på magen.

En gång i Istanbul smet hon ut genom ytterdörren. Efter mycket letande hittade vi henne på tionde våningen utanför vindsdörren. Det var enda gången hon försvann. När hon kom in igen ville jag pussa henne medan hon åt, men det var enda gången hon inte ville bli pussad. Då nafsade hon mig i näsan för att tala om att jag skulle sluta.

När vi flög hit till Egypten var Skrållan till en början ganska orolig, men då tittade hon på mig och sa Mjau, sedan blev hon lugn. Och varje gång hon blev orolig kastade hon en blick på mig och mjauade en gång, sedan lugnade hon sig igen.

När Skrållan var liten och kom gående och man gosade henne på magen mitt i steget, tyckte hon det var så mysigt att hon ramlade omkull av mysighet.

Skrållan var bra att dela säng med, hon låg alltid så att man kände henne men hon var aldrig i vägen eller för tung.

Skrållan hade små hamsterkinder.

Skrållan var lillasyster i familjen.

Skrållan var min lilla baby.

Jag är världens olyckligaste eftersom Skrållan inte längre finns. Men jag är också världens lyckligaste som har fått tio år tillsammans med henne.


Skrållan mitt lilla hjärta, tack för de tio år vi fick tillsammans.